Den svenska samhällsdebatten har förändrats. Tonläget upplevs av många som hårdare, åsikterna mer låsta och klyftorna djupare. Begreppet polarisering har blivit ett återkommande tema, inte minst efter politiska skiften och i takt med att nya samhällsutmaningar gör sig påminda. Men vad menar vi egentligen när vi talar om polarisering? Handlar det om ideologiska skiljelinjer, känslomässiga avstånd eller geografiska klyftor? Och vilka är de bakomliggande orsakerna och de påtagliga konsekvenserna för vårt samhälle? Låt oss försöka bena ut detta komplexa fenomen. Polariseringens många ansikten: Ideologi, känslor och geografi Polarisering är inte ett entydigt begrepp. Det kan ta sig olika uttryck, och för att förstå den svenska situationen behöver vi skilja på dess olika former. En form är ideologisk polarisering, som handlar om hur långt ifrån varandra partier och medborgare står i politiska sakfrågor. En viss grad av ideologisk oenighet är naturlig och till och med nödvändig i en demokrati – det är ju genom debatt mellan olika ståndpunkter som politiken utvecklas. Intressant nog pekar viss forskning på att den affektiva polariseringen mellan de traditionellt största partierna i Sverige, Moderaterna och Socialdemokraterna, faktiskt har minskat över tid, trots att deras ideologiska positioner på vänster-högerskalan inte nödvändigtvis har närmat sig varandra i samma utsträckning. Detta framgår av en studie som analyserat både väljar- och elitnivå mellan 1985 och 2015. En annan, och kanske mer problematisk, form är affektiv polarisering. Här handlar det mindre om sakfrågor och mer om känslor – en växande misstro och rentav fientlighet mellan anhängare av olika politiska läger. Denna typ av polarisering anses ofta vara mer skadlig för demokratin, då den försvårar samarbete och kompromisser och kan leda till att medborgare känner sig mindre nöjda med hur demokratin fungerar. Den tidigare nämnda studien om affektiv polarisering i Sverige visar en komplex bild. Samtidigt som polariseringen minskade mellan de två största partierna, har framväxten av Sverigedemokraterna (SD) ritat om kartan. Studien visar att riksdagsledamöter och väljare från nästan alla andra partier hyste ett starkt ogillande mot SD, medan SD:s anhängare var mer moderata i sina känslor gentemot motståndarna – en form av asymmetrisk polarisering. Detta har lett till att den totala affektiva polariseringen i partisystemet återigen närmat sig nivåerna från 1980-talet. En tredje dimension som ofta diskuteras är den geografiska polariseringen, klyftan mellan stad och land. Internationellt har man sett tydliga tendenser till ökade värderingsskillnader mellan invånare i storstadsregioner och de på landsbygden, vilket manifesterats i valresultat i länder som Frankrike, USA och Storbritannien. I Sverige pågår en diskussion om huruvida vi ser en liknande utveckling. Å ena sidan har Sverige en historia av att försöka utjämna regionala skillnader och ett politiskt system som skiljer sig från de nämnda länderna. Å andra sidan har den starka urbaniseringen, ökade inkomstklyftor och utmaningar med välfärden i vissa regioner skapat grogrund för spänningar. Forskning vid Linköpings universitet undersöker just denna fråga för att ge en tydligare bild av den geografiska polariseringens omfattning i Sverige, ett område där systematisk kunskap hittills varit begränsad. Drivkrafter bakom klyftorna: Politik, medier och samhällsförändringar Vad är det då som driver på polariseringen i Sverige? Flera faktorer samverkar. Politiken spelar en uppenbar roll. Sverigedemokraternas inträde och successiva etablering i svensk politik har onekligen förändrat dynamiken. Deras fokus på frågor som invandring och brottslighet, kombinerat med en retorik som utmanar etablissemanget, har både attraherat väljare och skapat starka motreaktioner. Valresultatet 2022, där SD blev näst största parti och en del av högerpartiernas regeringsunderlag, markerade en tydlig förskjutning i det politiska landskapet och intensifierade debatten om dessa frågor, vilket en analys i Washington Post belyste. En annan politisk drivkraft kan vara hur medborgare reagerar på upplevda misslyckanden i politiken. Forskning, bland annat en studie av Dixit och Weibull, pekar på att när politiska åtgärder inte ger önskat resultat, kan det leda till att opinionen delas. Vissa kräver att politiken överges helt, medan andra, som en reaktion på samma misslyckande, istället vill se en intensifiering av åtgärderna. Denna mekanism, som kan ses som rationell utifrån individers olika grundläggande preferenser, skapar en dynamik där oenighet förstärks snarare än överbryggas. Detta kan appliceras på debatter om allt från integration och lag och ordning till energi- och klimatpolitik. Medielandskapet spelar också en avgörande roll. Framväxten av sociala medier och alternativa nyhetskällor har förändrat hur information sprids och konsumeras. Partier och intressegrupper kan nu kommunicera direkt med sina anhängare och kringgå traditionella mediers granskning och filter. Detta kan stärka banden inom den egna gruppen men också bidra till att skapa ekokammare där den egna världsbilden ständigt bekräftas och motståndarsidans argument avfärdas eller förvrängs. SD:s framgång har delvis förklarats med deras skickliga användning av egna digitala kanaler. För att objektivt mäta hur polariserat själva medielandskapet är, utvecklas metoder som det “Media (de)Polarization Index” som tagits fram i Georgien. ISET Policy Institute presenterade detta index och dess potential att, med anpassning, även kunna användas för att analysera den svenska mediemiljön och dess eventuella partiskhet. Slutligen bidrar bredare samhällsförändringar till polariseringstendenserna. Den ökade invandringen under vissa perioder, urbaniseringen som koncentrerar resurser och möjligheter till vissa regioner, och en allmän känsla av otrygghet eller att samhället är på väg åt fel håll kan skapa grogrund för missnöje och splittring. Vissa ser polarisering som en av flera globala kriser vi står inför, jämsides med miljö- och finanskriser. Denna känsla av kris och osäkerhet påverkar inte minst unga människor och deras framtidstro, vilket lyfts fram i diskussioner kring pedagogik och samhällsförändring. Konsekvenser för samhället: Från politisk handlingskraft till mellanmänsklig tillit Polariseringen är inte bara ett abstrakt samtalsämne; den har konkreta konsekvenser för hur vårt samhälle fungerar. Politiskt kan ett polariserat klimat leda till ett mer fragmenterat parlament där det blir svårare att bilda stabila regeringar och fatta långsiktiga beslut. Samarbetet över blockgränserna försvåras, särskilt när den affektiva polariseringen är hög och misstron mellan partier är utbredd. Detta kan i sin tur påverka Sveriges förmåga att agera kraftfullt på den internationella arenan, exempelvis inom EU eller i säkerhetspolitiska frågor. På ett djupare plan riskerar polariseringen att erodera den sociala sammanhållningen och tilliten mellan medborgare. När debattklimatet hårdnar och människor slutar lyssna på varandra, minskar förståelsen för andras perspektiv. Detta kan leda till ökade spänningar mellan olika grupper i samhället – baserat på politisk åsikt, ursprung, bostadsort eller andra faktorer. Den svenska modellen, som traditionellt byggt på konsensus och samförstånd, utmanas när kompromissviljan minskar och konfrontation blir norm. Det finns en oro, som ibland beskrivs som en “amerikanisering” av debatten, för att vi rör oss mot ett samhälle där politiska motsättningar blir alltmer oförsonliga. För unga generationer kan ett polariserat samhällsklimat vara särskilt problematiskt. Att växa upp i en miljö präglad av misstro och hårda ord kan påverka deras syn på demokrati, politik och medmänniskor. Som Pedagog Malmö påpekar, är åsiktspolarisering en av de utmaningar som direkt påverkar ungas vardag och framtidsutsikter, och det ställer krav på utbildningssystemet att rusta dem för att navigera i detta komplexa landskap. Vägar framåt i ett splittrat landskap? Reflektioner kring dialog och förståelse Att konstatera att polariseringen ökar och att den får negativa konsekvenser är en sak, att hitta vägar framåt är en betydligt större utmaning. Det finns inga enkla lösningar på ett så komplext problem, som har rötter i både politiska strukturer, mediala mekanismer och djupa samhällsförändringar. Kanske handlar det mindre om att hitta en universallösning och mer om att främja ett förhållningssätt som motverkar de mest destruktiva aspekterna av polariseringen. Ett nyckelord i sammanhanget är förståelse. Att anstränga sig för att förstå varför andra tycker som de gör, även om man inte håller med, är en förutsättning för en meningsfull dialog. Det kräver en vilja att lyssna och att utmana sina egna förutfattade meningar. Teoretiska ramverk som Teori U, med dess betoning på ett öppet sinne, ett öppet hjärta och en öppen vilja, pekar på vikten av att gå bortom invanda tankemönster och våga möta både fakta och känslor – hos sig själv och andra – för att kunna hantera komplexa utmaningar gemensamt. Kan sådana förhållningssätt bidra till att sänka temperaturen i debatten? Samtidigt vilar ett stort ansvar på politiska ledare, medier och opinionsbildare att föregå med gott exempel. Att aktivt välja bort retorik som spä på misstro och fientlighet, att värna saklighet och att uppmuntra till respektfull oenighet är avgörande. Som medborgare har vi också ett ansvar för hur vi själva deltar i samtalet, både online och offline. Att odla en kritisk blick, inte bara mot “de andra” utan också mot den egna sidans argument och informationskällor, är en viktig del i att motverka ekokammareffekter och förenklade världsbilder. Polariseringen är ett symptom på underliggande spänningar och förändringar i samhället. Att enbart fokusera på att dämpa debatten löser inte grundproblemen. Men att vårda samtalet, att insistera på nyanser och att värna om förmågan att tala med – och inte bara om – varandra, är kanske den viktigaste investeringen vi kan göra för att stärka demokratin och sammanhållningen i ett Sverige som navigerar i en alltmer komplex och föränderlig värld. Frågan är inte bara hur samhället styrs av nyheter eller politiska utspel, utan också hur vi som medborgare väljer att forma det offentliga samtalet tillsammans.